fobi
En del av er kanske tror att min mentala rustning är osårbar. Jag verkar vara den typen av människa som klarar allt och ingenting skrämmer mig.
Antagligen är det ni desamma som inte kan utläsa ironi.
Jag verkar ha problem med att röra mig okontrollerat, alltså att jag inte känner mig säker i vissa situationer som uppenbaras när jag ska till att ta mig någonstans. Ett flygplan är t.ex. en dödsfälla utan motstycke. Ja jag reser med dessa ändå men folk som har åkt med mig kan intyga att det är lika trevligt som att blanda nitroglycerin med en borderline.
Vad är jag rädd för? Dö förstås. På fullaste allvar brukar jag gå igenom mitt liv fram till flygturen och fundera om jag skulle kunna dö lycklig och tillfredställd. Eftersom jag är knappt 22 och inte har gjort särskillt mycket så svaret i regel nej och då väljer jag att svimma en smula.
En annan fobi som jag lider av är nog det som jag i regel retar mig mest på. Det är en form av socialfobi som bygger på att jag är rädd för att göra bort mig inför främlingar.
Lustigt kanske några tycker som sett mig äta spädbarn på scen. Men det är något helt annat.
Privat är jag just privat och på något skumt vis så blir den sidan mycket ömtåligare.
Här om dagen klev jag på en tunnelbana för att åka hem. Det var mycket folk och jag var bland de första in så jag vandrarde så långt jag kunde in i vagnen så att flera skulle få plats. Jag hittade en ledig plats och slog mig ner. Det fanns en ledig stol kvar av en fyrgrupp när så två medelålders damer kliver på. Strax över femtio. De står och velar och missar en plats och sedan rör sig vagnen så en av dem sätter sig på den lediga framför mig. Strax börjar de konversera huruvida den ena av dem hade tur för hon var äldre och fick sitta. Jag känner i detta ögonblick att det enda rätta är att resa sig upp och erbjuda den andra damen min plats...
...men...
...jag törs inte. Framför mig ser jag exakt vad jag borde göra för att vara en god medborgare, men hela jag bara fryser. Snart upptäcker jag att det är omöjligt för mig att genomföra min plan så jag börjar flacka med blicken för att verka upptagen.
Mina ögon möter då typen som sitter bredvid damen. Han stirrar med en "hade jag suttit där hade jag rest på mig blick".
Två stationer skulle jag åka men det kändes fan som en seg jävla pubertet.
Varför blir det så är? Jag kan inte heller fråga folk om vägen om jag är någonstans. Det går inte. Jag fastnar i mig själv och orden blir liksom luft som bara pyser iväg...
Kanske behöver jag terapi.
Eller lite mat.
Ja vi tar mat, jag är hungrig nu.
Antagligen är det ni desamma som inte kan utläsa ironi.
Jag verkar ha problem med att röra mig okontrollerat, alltså att jag inte känner mig säker i vissa situationer som uppenbaras när jag ska till att ta mig någonstans. Ett flygplan är t.ex. en dödsfälla utan motstycke. Ja jag reser med dessa ändå men folk som har åkt med mig kan intyga att det är lika trevligt som att blanda nitroglycerin med en borderline.
Vad är jag rädd för? Dö förstås. På fullaste allvar brukar jag gå igenom mitt liv fram till flygturen och fundera om jag skulle kunna dö lycklig och tillfredställd. Eftersom jag är knappt 22 och inte har gjort särskillt mycket så svaret i regel nej och då väljer jag att svimma en smula.
En annan fobi som jag lider av är nog det som jag i regel retar mig mest på. Det är en form av socialfobi som bygger på att jag är rädd för att göra bort mig inför främlingar.
Lustigt kanske några tycker som sett mig äta spädbarn på scen. Men det är något helt annat.
Privat är jag just privat och på något skumt vis så blir den sidan mycket ömtåligare.
Här om dagen klev jag på en tunnelbana för att åka hem. Det var mycket folk och jag var bland de första in så jag vandrarde så långt jag kunde in i vagnen så att flera skulle få plats. Jag hittade en ledig plats och slog mig ner. Det fanns en ledig stol kvar av en fyrgrupp när så två medelålders damer kliver på. Strax över femtio. De står och velar och missar en plats och sedan rör sig vagnen så en av dem sätter sig på den lediga framför mig. Strax börjar de konversera huruvida den ena av dem hade tur för hon var äldre och fick sitta. Jag känner i detta ögonblick att det enda rätta är att resa sig upp och erbjuda den andra damen min plats...
...men...
...jag törs inte. Framför mig ser jag exakt vad jag borde göra för att vara en god medborgare, men hela jag bara fryser. Snart upptäcker jag att det är omöjligt för mig att genomföra min plan så jag börjar flacka med blicken för att verka upptagen.
Mina ögon möter då typen som sitter bredvid damen. Han stirrar med en "hade jag suttit där hade jag rest på mig blick".
Två stationer skulle jag åka men det kändes fan som en seg jävla pubertet.
Varför blir det så är? Jag kan inte heller fråga folk om vägen om jag är någonstans. Det går inte. Jag fastnar i mig själv och orden blir liksom luft som bara pyser iväg...
Kanske behöver jag terapi.
Eller lite mat.
Ja vi tar mat, jag är hungrig nu.
Kommentarer
Trackback
