helgen...
Jag har varit borta från er. Detta, mitt tillstånd av icke närvaro, beror på att jag och min combo Isak hörsammade en kallelse från vår hemby. Ett teatercafé skulle annordnas och vi skulle vara bjudna som hedersgäster.
Detta vet ni redan. Jag har talat om det förut. Men jag känner ändå att denna presentation är viktig för vad som komma skall...
Helgen mynnade nämligen ut i någonting som inte riktigt var meningen.
Men nu går jag händelserna i förväg.
Jag började med att anlända till enviken på fredagskvällen för att känna in mitt barndomshem ordentligt. Det är alltid lika skönt att komma hem och upptäcka att tiden rör sig olika fort på olika platser. Ibland vill man ha en redig inbromsning. Åt mammas mat och tittade på "så ska det låta", skulle kunna ha varit vilken dag som helst för tre år sedan. Peter var bara lite smalare och hette settman. Men det var nog enda skillnaden. Ja elin var ju inte heller där förstås...
Lördagen kom och jag och Isak kände in lokalen lite samt att jag hann iväg och träffa min treåriga brorson, tor - Skitgullig unge.
Kvällen föll och IOGT-lokalen fylldes. Detta är inget skämt för folk hade gått man ur huse för denna tillställning. Alltihop påminde lite om en sardinburk där rader av hoptryckta sardiner satt och svettades mot varandra.
Allting gick fint. Det var en smärtfri tillställning som bjöd på gapskratt och småfniss.
Tills vi gick upp.
Presenterade som kvällens "höjdpunkt" satte Pertri, vår konfrancier, ribban och vi bara traskade ut och körde i hundranitto. Det var i princip bara nytt material så en del kanske inte var några fullträffar men vi höll oss åtminstone inom träfftavlan under hela showen. Vi var hyffsat nöjda.
Tills vår sista sketch drog igång. Jag hade hunnit några få fraser in i en monolog om hur allt skiter sig till tonerna av "don´t worry, be happy" - när tumult uppstår.
Inte lite "hej jag spillde kaffe på min bordsgranne" tumult. Nej det var en äldre man som svimmade, vilket resulterade i skrik och spring. Jag avbröt och allting fokuserades på mannen.
Han mådde väl sist jag hörde något och varför han tuppade av är fortfarande oklart. En liten ambulas kom och plockade upp honom.
Men innan han åkte hann han säga att vi skulle avsluta som det var tänkt.
Så vi blev annonserade upp igen för att på något vis knyta fast den lösa tråden i vår föreställning. Jag ger isak en blick innan jag går ut på scenen, hans ögon viskar tyst "gör det inte". Men jag lyssnar alltid så dåligt.
Monologen drar igång och jag börjar, det går bra. Publiken är ändå hyffsat med. Men medan jag kör den inser jag att det här är ju en monolog om döden...
Det var bara som ett jävla skämt. Som en fullständigt taktlös dirigent står jag på scenen och stryper mig själv till isaks ljuva stämma som sjunger "don¨t worry, be happy"
Vi tar oss igenom och det blir ändå bra. Tror jag.
Aldrig har jag klivit av en scen med sådant obehag som den gången... det var en helt ny känsla. Syrran var lite packad och ville in på mariannes(en krog, inte en prostituerad), jag ville glömma så det var det vi gjorde.
Rockabillyjazz och några mariestad senare var jag inte alls lika deppig.
Syrran var kvinnan med kameran så därför är inte hon med på bilderna. Men misströsta inte hon kommer här nedan i ett äldre sammanhang...
Så fin bild.
Hon ska flytta till sin Trond i Narvik. Kul för henne. Men jag blir lite ensam.
Vilket jäkla inlägg det blev idag... *pust*
over and out
