Tiden rinner i sakta mak.
Så sitter man med datorn i knät och känner tröttheten sippra ut genom kroppen, ut över sängen och fylla rummet. Man kan säga att man lever intensivt. Varje dag är utan glapp. Som en strid ström av aktiviteter som glider in i varandra, och vips är det plötsligt det man kallar vardag.
Jag gör så mycket saker jag aldrig trodde skulle vara möjliga för mig. Sjunger sånger jag inte trodde jag kunde eller arbetar mig upp i akrobatikställningar som förut skulle betytt döden för mig.
Livet kommer som en present ibland. När man bläddrar igenom sin blogg och läser vad sinnesstämningen ha varit de senaste tre åren så märker man en berg och dalbana. Där känslorna fått slå sig köttfärsslafsigt mot dalar och lappat ihop sig på toppar.
Men det är fan inget som har kommit gratis.
Nu värker min kropp som om den springer ett litet maratonlopp varje dag. Men jag skulle kunna leva med den värken för evigt. Man kommer på sig själv med att sitta i en stor repsal och tänka; shit. Det gick fan vägen.
Antar att det här är en liten ursäkt för att jag skriver så sällan. Men med tanke på att den här bloggen varit mycket av ett stöd för mina dimpar så kanske ni ska vara glad att det skrivs så sällan...
Vad jag vill säga är att nu har snart en termin gått.
Och jag mår väldigt bra.
Kommentarer
Postat av: Anisbananis
Skønt att høra. Det ska värka lite emellanåt - då vet man att man lever. Bra att du har mod och energi att førverkliga dina drømmar och mål. Brenn bara inte ut dig, lille vän!
Trackback
