Mitt i lovet.
Som en trögflytande sörja rör jag mig i mitt rum. Det är datorn som gäller nu. Jag försöker skriva klart min enmansshow men den vill sig inte riktigt. Måste hitta något nytt.
Medan dagen sakta rör sig utanför mitt fönster, folk som myllrar till och från pendelstationen, känner jag hur all kraft sakta pyser ut ur mig. Blek och otäck sitter jag på min lilla stol och skriker till den jävla pjäsen att "det är fan dags att skriva sig själv nu".
Äter konstiga tider och rör mig vid konstiga tider. Tror inte att jag var riktigt beredd på all den här friheten.
På nätterna/kvällarna är jag på skolan och repeterar kabarér samt andra former av kulturberikande smörja. Fan jag börjar bli bitter igen.
Kanske jag måste åka till Falun igen.
Haha nej då dör nog min stackars lever. Den kommer krypa ur min rumpa som en liten skadeskjuten nakenhund, vända upp en avruttnad artär och peka anklagande mot mig.
Mmmh... nu blev jag lite hungrig. På återseende.
Spritchock!
I ett märkligt infall av spontanitet tog eder berättare tag i en sistaminuten till falun för att förena sig med sina gamla kära vänner. Det var helt enkelt på tiden att få åtnjuta deras gästfrihet och bekantskap samt dricka en del alkohol.
Vad kan jag säga. Jag kom till Falutågstation vid halv elva på kvällen och förväntade mig en stilla öldrickning i Idas hem, men istället visade det sig att krogen hade söndagsöppet eftersom det var sportlov. Så det var bara att vända som hastigast på glasen och sedan vimmla ut i Falunatten.
Vi hann även med att skönhetsbestämma oss innan vi rummlade ut. Jag tror jag blev fulast. Tufft läge men om man slår ur underläge så kanske man kan överraska.
Ibland kan man verkligen sakna den där stan.
Visst var det kanske lite folktomt på dansgolvet men vi röjde desto mer även om DJ tyckte att tjugopers säkert skulle må mycket bättre om de fick höra på dålig techno. Men vi lyckades ändra honom lite...
Sedan slog någonting väldigt snett i mitt inre. Jag bara fullade till mig och blev väldigt ostabil. Hemma i Idas lägnehet hamnade jag på toaletten och spydde en mumsig massa. Antagligen var det för att den enda egentliga föda jag hade intagit under dagen bestod av pannkakor.
Men ändå.
Vaknade dagen efter i en soffa lite sådär lagomt sömndrucken och halvnaken. Ida slängde fram min kamera och visade stolt att hon och Daniel hade beslutat att fotografera i min frånvaro (tydligen sovande i ett badkar!). Ett litet urval följer här nedan:
Jag har aldrig varit så bakis. Usch.
Kan inte vänta tills nästa gång!
puss
Ett trött huvud och en bra film...
Så har jag äntligen sett den. Jag visste redan innan att jag skulle tycka om den här filmen och just därför var jag lite orolig över att bli besviken.
Men jag kan såhär i efterhand bara sakta sjunka ner i mitt eget ego och känna en varm känsla av tillfredsställelse. - Den var bra.
Dagen började dock inte där. Nej jag tumlade runt på fest igår och vaknade mycket tröttare och törstigare än vanligt. Ibland kan det vara mysskönt att bara glida runt en dag och eftersvettas samt anse att Start är en fullkomligt utsökt lunch.
Synd att jag jobbade idag då.. japp jag infann mig som personlig assistent vid kl 14.00 och vid det laget mådde jag bra. Men efter ungefär fyra timmar så börjar mitt huvud att reagera lika kvickt som en prozacfylld norrläning på kaffepaus.
Allt gick fint och min kära brukare lever.
Hemma valde vi en mysig hemma kväll jag och isak med lite melodifestival och filmvalet ovanför. Josefin (isak bättre hälft) kom också förbi och vi klämde några öl och lite chips.
Nu ska jag snart slänga in handduken för imorgon börjar mitt sportlov. Ring mig om ni får tråkigt, jag har nog det.
puss
Gruppfest!
Jag har varit på fest i Falun hela kvällen via direktlänk (högtalarfunktion på Idas mobil). De blir fullare och fullare så jag misstänker att de kommer ringa fler gånger. HAHA hoppas.
Man blir bjuden på Bryan Adams då.
Peter är oxå med men jag har ingen bild på honom så istället får den lilla gummitutte, som Mikke suger på, repesentera honom. Han klagar nog inte på att vara i Mickey Lickey Mouse mun...
Störda människor.
Sthlm är ändå lite ensamt ibland...
TRO PÅ F-N!!!
HAN DANSAR PÅ SOM ALDRIG FÖRR.
Jag fick ett litet brev på posten idag från göteborg. De ville ha mig för ett prov till.
Min magkänsla var riktig, det gick rätt bra.
Nu är jag lite glad.
Ä FUCK IT jag är fan jätteglad!
"Havet är djupt, nere på botten här är det toppen..."
Jag fick ett litet brev på posten idag från göteborg. De ville ha mig för ett prov till.
Min magkänsla var riktig, det gick rätt bra.
Nu är jag lite glad.
Ä FUCK IT jag är fan jätteglad!
"Havet är djupt, nere på botten här är det toppen..."
helgen...
Jag har varit borta från er. Detta, mitt tillstånd av icke närvaro, beror på att jag och min combo Isak hörsammade en kallelse från vår hemby. Ett teatercafé skulle annordnas och vi skulle vara bjudna som hedersgäster.
Detta vet ni redan. Jag har talat om det förut. Men jag känner ändå att denna presentation är viktig för vad som komma skall...
Helgen mynnade nämligen ut i någonting som inte riktigt var meningen.
Men nu går jag händelserna i förväg.
Jag började med att anlända till enviken på fredagskvällen för att känna in mitt barndomshem ordentligt. Det är alltid lika skönt att komma hem och upptäcka att tiden rör sig olika fort på olika platser. Ibland vill man ha en redig inbromsning. Åt mammas mat och tittade på "så ska det låta", skulle kunna ha varit vilken dag som helst för tre år sedan. Peter var bara lite smalare och hette settman. Men det var nog enda skillnaden. Ja elin var ju inte heller där förstås...
Lördagen kom och jag och Isak kände in lokalen lite samt att jag hann iväg och träffa min treåriga brorson, tor - Skitgullig unge.
Kvällen föll och IOGT-lokalen fylldes. Detta är inget skämt för folk hade gått man ur huse för denna tillställning. Alltihop påminde lite om en sardinburk där rader av hoptryckta sardiner satt och svettades mot varandra.
Allting gick fint. Det var en smärtfri tillställning som bjöd på gapskratt och småfniss.
Tills vi gick upp.
Presenterade som kvällens "höjdpunkt" satte Pertri, vår konfrancier, ribban och vi bara traskade ut och körde i hundranitto. Det var i princip bara nytt material så en del kanske inte var några fullträffar men vi höll oss åtminstone inom träfftavlan under hela showen. Vi var hyffsat nöjda.
Tills vår sista sketch drog igång. Jag hade hunnit några få fraser in i en monolog om hur allt skiter sig till tonerna av "don´t worry, be happy" - när tumult uppstår.
Inte lite "hej jag spillde kaffe på min bordsgranne" tumult. Nej det var en äldre man som svimmade, vilket resulterade i skrik och spring. Jag avbröt och allting fokuserades på mannen.
Han mådde väl sist jag hörde något och varför han tuppade av är fortfarande oklart. En liten ambulas kom och plockade upp honom.
Men innan han åkte hann han säga att vi skulle avsluta som det var tänkt.
Så vi blev annonserade upp igen för att på något vis knyta fast den lösa tråden i vår föreställning. Jag ger isak en blick innan jag går ut på scenen, hans ögon viskar tyst "gör det inte". Men jag lyssnar alltid så dåligt.
Monologen drar igång och jag börjar, det går bra. Publiken är ändå hyffsat med. Men medan jag kör den inser jag att det här är ju en monolog om döden...
Det var bara som ett jävla skämt. Som en fullständigt taktlös dirigent står jag på scenen och stryper mig själv till isaks ljuva stämma som sjunger "don¨t worry, be happy"
Vi tar oss igenom och det blir ändå bra. Tror jag.
Aldrig har jag klivit av en scen med sådant obehag som den gången... det var en helt ny känsla. Syrran var lite packad och ville in på mariannes(en krog, inte en prostituerad), jag ville glömma så det var det vi gjorde.
Rockabillyjazz och några mariestad senare var jag inte alls lika deppig.
Syrran var kvinnan med kameran så därför är inte hon med på bilderna. Men misströsta inte hon kommer här nedan i ett äldre sammanhang...
Så fin bild.
Hon ska flytta till sin Trond i Narvik. Kul för henne. Men jag blir lite ensam.
Vilket jäkla inlägg det blev idag... *pust*
over and out
fobi
En del av er kanske tror att min mentala rustning är osårbar. Jag verkar vara den typen av människa som klarar allt och ingenting skrämmer mig.
Antagligen är det ni desamma som inte kan utläsa ironi.
Jag verkar ha problem med att röra mig okontrollerat, alltså att jag inte känner mig säker i vissa situationer som uppenbaras när jag ska till att ta mig någonstans. Ett flygplan är t.ex. en dödsfälla utan motstycke. Ja jag reser med dessa ändå men folk som har åkt med mig kan intyga att det är lika trevligt som att blanda nitroglycerin med en borderline.
Vad är jag rädd för? Dö förstås. På fullaste allvar brukar jag gå igenom mitt liv fram till flygturen och fundera om jag skulle kunna dö lycklig och tillfredställd. Eftersom jag är knappt 22 och inte har gjort särskillt mycket så svaret i regel nej och då väljer jag att svimma en smula.
En annan fobi som jag lider av är nog det som jag i regel retar mig mest på. Det är en form av socialfobi som bygger på att jag är rädd för att göra bort mig inför främlingar.
Lustigt kanske några tycker som sett mig äta spädbarn på scen. Men det är något helt annat.
Privat är jag just privat och på något skumt vis så blir den sidan mycket ömtåligare.
Här om dagen klev jag på en tunnelbana för att åka hem. Det var mycket folk och jag var bland de första in så jag vandrarde så långt jag kunde in i vagnen så att flera skulle få plats. Jag hittade en ledig plats och slog mig ner. Det fanns en ledig stol kvar av en fyrgrupp när så två medelålders damer kliver på. Strax över femtio. De står och velar och missar en plats och sedan rör sig vagnen så en av dem sätter sig på den lediga framför mig. Strax börjar de konversera huruvida den ena av dem hade tur för hon var äldre och fick sitta. Jag känner i detta ögonblick att det enda rätta är att resa sig upp och erbjuda den andra damen min plats...
...men...
...jag törs inte. Framför mig ser jag exakt vad jag borde göra för att vara en god medborgare, men hela jag bara fryser. Snart upptäcker jag att det är omöjligt för mig att genomföra min plan så jag börjar flacka med blicken för att verka upptagen.
Mina ögon möter då typen som sitter bredvid damen. Han stirrar med en "hade jag suttit där hade jag rest på mig blick".
Två stationer skulle jag åka men det kändes fan som en seg jävla pubertet.
Varför blir det så är? Jag kan inte heller fråga folk om vägen om jag är någonstans. Det går inte. Jag fastnar i mig själv och orden blir liksom luft som bara pyser iväg...
Kanske behöver jag terapi.
Eller lite mat.
Ja vi tar mat, jag är hungrig nu.
Antagligen är det ni desamma som inte kan utläsa ironi.
Jag verkar ha problem med att röra mig okontrollerat, alltså att jag inte känner mig säker i vissa situationer som uppenbaras när jag ska till att ta mig någonstans. Ett flygplan är t.ex. en dödsfälla utan motstycke. Ja jag reser med dessa ändå men folk som har åkt med mig kan intyga att det är lika trevligt som att blanda nitroglycerin med en borderline.
Vad är jag rädd för? Dö förstås. På fullaste allvar brukar jag gå igenom mitt liv fram till flygturen och fundera om jag skulle kunna dö lycklig och tillfredställd. Eftersom jag är knappt 22 och inte har gjort särskillt mycket så svaret i regel nej och då väljer jag att svimma en smula.
En annan fobi som jag lider av är nog det som jag i regel retar mig mest på. Det är en form av socialfobi som bygger på att jag är rädd för att göra bort mig inför främlingar.
Lustigt kanske några tycker som sett mig äta spädbarn på scen. Men det är något helt annat.
Privat är jag just privat och på något skumt vis så blir den sidan mycket ömtåligare.
Här om dagen klev jag på en tunnelbana för att åka hem. Det var mycket folk och jag var bland de första in så jag vandrarde så långt jag kunde in i vagnen så att flera skulle få plats. Jag hittade en ledig plats och slog mig ner. Det fanns en ledig stol kvar av en fyrgrupp när så två medelålders damer kliver på. Strax över femtio. De står och velar och missar en plats och sedan rör sig vagnen så en av dem sätter sig på den lediga framför mig. Strax börjar de konversera huruvida den ena av dem hade tur för hon var äldre och fick sitta. Jag känner i detta ögonblick att det enda rätta är att resa sig upp och erbjuda den andra damen min plats...
...men...
...jag törs inte. Framför mig ser jag exakt vad jag borde göra för att vara en god medborgare, men hela jag bara fryser. Snart upptäcker jag att det är omöjligt för mig att genomföra min plan så jag börjar flacka med blicken för att verka upptagen.
Mina ögon möter då typen som sitter bredvid damen. Han stirrar med en "hade jag suttit där hade jag rest på mig blick".
Två stationer skulle jag åka men det kändes fan som en seg jävla pubertet.
Varför blir det så är? Jag kan inte heller fråga folk om vägen om jag är någonstans. Det går inte. Jag fastnar i mig själv och orden blir liksom luft som bara pyser iväg...
Kanske behöver jag terapi.
Eller lite mat.
Ja vi tar mat, jag är hungrig nu.
nörd
http://www.youtube.com/watch?v=-aE71gNJlqc&mode=related&search=
- i will talk and hollywood will listen
http://www.youtube.com/watch?v=qxc1E11yhik
- my way.
http://www.youtube.com/watch?v=Gqj0nAxs3tE&mode=related&search=
- me and my monkey
http://www.youtube.com/watch?v=blIckW7n-qg
- better man & nan's song
http://www.youtube.com/watch?v=D6Osale-4As
- road to mandalay
http://www.youtube.com/watch?v=IgXfjOMusUo
- let me entertain you
Jajaja jag kanske sticker ut hakan och nördar mig lite... satt på youtube och började hitta små trevliga klipp från denna mycket charmiga man.
De första två låtarna är från royal albert hall och bara så jävla coola.
Sista låten är ju en klassiker och inte lika orginell kanske som de andra men när jag såg klippet tänkte jag på e-type.
Kommer ni ihåg när han hoppade omkring på schlager scenen med sitt nummer som var egentligen bara spektakulert med tanke på alla häftiga pyrotekniska sekvenser.
Så små vi är i Sverige...
E-type ska föresten bygga en vikingaby i Stockholm. Någon fick den brilljanta idén att sätt honom i en skönhetskomité över stockholmstad.
Har jag missat något eller talar vi inte om samma kille som fixar sin frisyr med ett våffelhjärn och sjunger som steven hawkins? (ni vet mattegeniet som är handikappad och talar genom någon modul på halsen)
Liten rättelse från förra inlägget: Tiemon ( om han ens stavas så) hör ju till lejonkungen och inget annat.
Over and out mother fuckers
- i will talk and hollywood will listen
http://www.youtube.com/watch?v=qxc1E11yhik
- my way.
http://www.youtube.com/watch?v=Gqj0nAxs3tE&mode=related&search=
- me and my monkey
http://www.youtube.com/watch?v=blIckW7n-qg
- better man & nan's song
http://www.youtube.com/watch?v=D6Osale-4As
- road to mandalay
http://www.youtube.com/watch?v=IgXfjOMusUo
- let me entertain you
Jajaja jag kanske sticker ut hakan och nördar mig lite... satt på youtube och började hitta små trevliga klipp från denna mycket charmiga man.
De första två låtarna är från royal albert hall och bara så jävla coola.
Sista låten är ju en klassiker och inte lika orginell kanske som de andra men när jag såg klippet tänkte jag på e-type.
Kommer ni ihåg när han hoppade omkring på schlager scenen med sitt nummer som var egentligen bara spektakulert med tanke på alla häftiga pyrotekniska sekvenser.
Så små vi är i Sverige...
E-type ska föresten bygga en vikingaby i Stockholm. Någon fick den brilljanta idén att sätt honom i en skönhetskomité över stockholmstad.
Har jag missat något eller talar vi inte om samma kille som fixar sin frisyr med ett våffelhjärn och sjunger som steven hawkins? (ni vet mattegeniet som är handikappad och talar genom någon modul på halsen)
Liten rättelse från förra inlägget: Tiemon ( om han ens stavas så) hör ju till lejonkungen och inget annat.
Over and out mother fuckers
förlåt
Jag skulle skriva lite smått och gott om helgen men jag måste krypa i säng för att det är en toklång dag imorgon.
Det är min bror som är felet att jag inte hinner idag för han hade fyrtio (!) graders feber och jag var över för att muntar upp han med syrran och vronk.
Därför får ni istället en bild på min sjukebror (i julas då han var frisk) samt på tiemon ifrån djungelboken. Vad han gör på bilden har jag ingen aning om för jag träffade aldrig på honom under hela kvällen.
puss puss
DIN NAIVA SILLMJÖLKE!!
Sillmjölke är ett ganska oanvändt ord... enligt isaks ordlista är det en beskrivning på en "svag och ynklig person".
Mina dammer och herrar låt mig presentera: MIG!
Jag har skaffat en ny mobil (hoppas jag). Under mina ljusare dagar så lovade jag mig själv att ALDRIG låta mig luras av de där käcka människorna i stora jackor som står vid mobilstånd och prackar på folk mobilpaket. Men även jag har mina svaga stunder...
De lovade guld och gröna skogar.
De ljög inte.
De berättade bara inte allt.
Hon frågade mig med honungslen röst: hur mycket jag ringde för i månaden.
Jag svarade att trehundra brukar jag slänga in på mitt kontankort och slicka i mig under en trettiodagars period.
Hon hade ett diagram ( jävla diagramhelveten från kukbekistan) där hon pekade och visade att om jag betalade trehundra i månaden i tolvmånader så fick jag ringa upp hela summan och få en mobil (w800i).
Jag tog emot.
Idag damp första betalningen ner (fast än att mobilen ännu inte har dykt upp).
Tror ni den låg på trehundra? Jag trodde det. Men tydligen så var denna fina summa exklusive moms. 25% blir i runda slängar åttio spänn...
HELT PLÖSTLIGT SITTER JAG OCH BETALAR NÄSTAN FYRAHUNDRA I MÅNADEN.
Vem kan jag skylla på?
Vem bär ansvaret?
Vem hade bråttom till jobbet?
Vem borde ha litat på sin magkänsla?
Man blir inte ynkligare än när man inser att allt är ens eget fel. Plötsligt bara raseras alla murar och man står ensam i regnet med ett trasigt paraply och borttappade lägenhetsnycklar. Vaniljbullen smakar gammal skorpa och solens strålar känns mer anklagande än värmande.
En sillmjölke som tycker synd om sig själv.
Just ja. Luleå skickade ett brev. De ville inte ha mig.
Nu borde badkaret vara fullt... jag tänkte föna håret där.
Vi ses.
Kanske.
Bland semlor, twister och spårvagnar .
Så har eder kära skribent återigen gett sig ut på ett karriärskorståg genom de svenska skogarna. Denna gång blev slutstationen västkusten och Göteborg.
Det är en fin stad. Men det är inte dess skönhet denna blogg skall handla om.
Först ska vi klargöra en sak. Krabban dansar vidare! Jajajmen efter mycket stånk och stön så stod jag tillslut utanför skolan och hade avverkat två prov. Min magkänsla säger att jag gjorde bra ifrån mig i prov två, men vad vet man.
Det var lite läskigare än i Luleå. Här var vi sextiotre pers som blev sjutton till prov två. Kl halv ett på dagen fick jag veta att det gått bra och ungefär fem timmar senare fick jag kliva in till juryn.
Allvarligt, efter fem timmar så kan man likna den känsloknut av nervositet vid ett garnnystan som grannens, lite halvt störda, persier atackerat med våldsam brutalitet för att delvis förgöra och delvis våldföra sig på.
Man är ett vrak.
Här kommer semlan in i bliden. Jag åt en under väntan. Ett litet tips till kommande sökande: ät en semla. De är goda, lite mättande och tar lite tid att pilla ner så man håller sig sysslosatt.
För att kunna närvara på denna ansökningsdag så var jag tvungen att övernatta där borta på fiende mark. Vilken tur att jag då råkade ha en allierad att ta till. Elin http://elinmillen.blogg.se/ tog mig under sina vingar och gläntade på sin givmildhet. Det är rätt duktigt för att komma från hennes sida då hon i regel gillar att skratta rått åt mig och trakassera mig för min (något) halvdanna sångröst. Vilken tur att jag spöade henne i twister med tre - ett i matcher då!
Viga danstjejer? Pyttsan.
Göteborgarna har spårvagnar. Ingen som har missat detta faktum? Om så är fallet så påminner det om våra tunnelbanor fast utan tunnlar. Man ser vart man åker, korkat va? Då kan man ju kanske ta sig dit utan dem också! Men skämt o sido så har vi i Stockholm en tyst överrenskommelse som lyder: vi låter folk gå av innan vi går på.
Låter logiskt.
I Göteborg är det mer av ett gatulopp varje gång tryckluftsdörrarna slängs upp. Jag skojar inte. Folk som annars är så trevliga i denna vänliga stad blir fullkomliga IDIOTER. Som om det var deras fulla övertygelse att spårvagnen skulle rymma om de inte skyndade sig att med sina äckliga kroppar ta en plats i dess inre.
Usch.
Annars är allt som det ska fast lite bättre. Jag mår bra.
Puss på er.
Det är en fin stad. Men det är inte dess skönhet denna blogg skall handla om.
Först ska vi klargöra en sak. Krabban dansar vidare! Jajajmen efter mycket stånk och stön så stod jag tillslut utanför skolan och hade avverkat två prov. Min magkänsla säger att jag gjorde bra ifrån mig i prov två, men vad vet man.
Det var lite läskigare än i Luleå. Här var vi sextiotre pers som blev sjutton till prov två. Kl halv ett på dagen fick jag veta att det gått bra och ungefär fem timmar senare fick jag kliva in till juryn.
Allvarligt, efter fem timmar så kan man likna den känsloknut av nervositet vid ett garnnystan som grannens, lite halvt störda, persier atackerat med våldsam brutalitet för att delvis förgöra och delvis våldföra sig på.
Man är ett vrak.
Här kommer semlan in i bliden. Jag åt en under väntan. Ett litet tips till kommande sökande: ät en semla. De är goda, lite mättande och tar lite tid att pilla ner så man håller sig sysslosatt.
För att kunna närvara på denna ansökningsdag så var jag tvungen att övernatta där borta på fiende mark. Vilken tur att jag då råkade ha en allierad att ta till. Elin http://elinmillen.blogg.se/ tog mig under sina vingar och gläntade på sin givmildhet. Det är rätt duktigt för att komma från hennes sida då hon i regel gillar att skratta rått åt mig och trakassera mig för min (något) halvdanna sångröst. Vilken tur att jag spöade henne i twister med tre - ett i matcher då!
Viga danstjejer? Pyttsan.
Göteborgarna har spårvagnar. Ingen som har missat detta faktum? Om så är fallet så påminner det om våra tunnelbanor fast utan tunnlar. Man ser vart man åker, korkat va? Då kan man ju kanske ta sig dit utan dem också! Men skämt o sido så har vi i Stockholm en tyst överrenskommelse som lyder: vi låter folk gå av innan vi går på.
Låter logiskt.
I Göteborg är det mer av ett gatulopp varje gång tryckluftsdörrarna slängs upp. Jag skojar inte. Folk som annars är så trevliga i denna vänliga stad blir fullkomliga IDIOTER. Som om det var deras fulla övertygelse att spårvagnen skulle rymma om de inte skyndade sig att med sina äckliga kroppar ta en plats i dess inre.
Usch.
Annars är allt som det ska fast lite bättre. Jag mår bra.
Puss på er.
När vreden bultar på känsloporten!
Nu är jag lite ledsen att detta inlägg kommer i den mörkrödaste av färger men jag är en smula upprörd. Dagen till ära hade jag tänkt ett litet skojfriskt inlägg om mitt socialatillsånd, en liten bagatell. Men när jag nöjt tynger ner punkt knappen för att avsluta skiten - ja då väljer hemsidan att anstränga sig lite för att rycka i mina tempramentsdörrar.
Den la bara av.
Allt jag flitigt plitat ner bara dog framför mina ögon.
I ren ilska loggade jag ur datorn, reste mig upp från stolen, gick in i isaks rum och började försiktigt plinka på några slumpmässigt utvalda gitarrsträngar. Efter det åt jag en mango. Den var mogen och god.
MEN DET SPELAR INGEN ROLL!!! Allt är borta. Dagen blev liksom blek och fattig på samma gång.
Jag slänger in min handduk och riktar in mig på morgondagen då jag ska till Göteborg och söka scenskola.
Vi höres efter det.
kuk.
Den la bara av.
Allt jag flitigt plitat ner bara dog framför mina ögon.
I ren ilska loggade jag ur datorn, reste mig upp från stolen, gick in i isaks rum och började försiktigt plinka på några slumpmässigt utvalda gitarrsträngar. Efter det åt jag en mango. Den var mogen och god.
MEN DET SPELAR INGEN ROLL!!! Allt är borta. Dagen blev liksom blek och fattig på samma gång.
Jag slänger in min handduk och riktar in mig på morgondagen då jag ska till Göteborg och söka scenskola.
Vi höres efter det.
kuk.
Besök!
Jajamen mina damer och herrar. Som en svettig virrvelvind från de djupaste skogarna i björkboda (läs marnäs). Nej alla intrerna skämt osido.
Jag beslöt mig att undervisa denna barndomsvänn i sthlms nattliv. Igår var vi på kareoke och skum efterfest med mycket Michael Jackssson musik. Idag ska vi på okänd födelsedagsfest.
OKEJ, jag är kanske inte den bäste att visa folk runt i denna stad.
Inte heller att skriva blogginlägg när man har hunnit klämma lite öl.
"St Peter's cream stout" - är kvällen öl. En skum historia med stark karaktär av choklad och kaffe. Typ.
Lägg även märke till min laxrosa pike-shorta med en liten papegoja på. Ingen direkt anledning att titta på den. Men ibland lägger man inte märke till saker och ting. Nu kanske ni tittar på den och känner "jaha den är laxrosa" eller "jaha en papegoja".
Jag lovar att nästa inlägg är mera... ska vi säga... konkret.
förlåt
thomas
En dag i medvind
05.56 - vaknar fyra minuter innan klockan och stänger av den innan den hinner väcka någon av de andra fem människor som jag delar sovkupé med. Trevliga typer.
06.08 - äter connex-frukost för en femtiolapp, blir så pass mätt att jag sparar en smörgås och en juicé. Vi står i Boden och väntar på ett nytt lok.
07.01 - frågar en tågvärd varför vi står kvar. Han hänvisar till att vi är loklösa.
07.30 - annländer till Luleå tio minuter försenat. Upptäcker att Sverige faktistk kan vara kallt den här årstiden. Börjar min jakt på teaterhögskolan, den ska ligga här någonstans. Om en halvtimme upprop.
07.45 - hittar skolan. Den är fin.
08.05 - upprop. Jag säger mitt namn, det går bra.
08.30 - uppvärmning med lite löpning och röstgymnastik.
09.25 - första delprov som innebär improvisation i grupp. Jag spelar homosexuell. Tyckte det var kul
11.15 - kör min text för juryn. Känner mig märkligt avslappnad efteråt.
11.45 - beställer kalopps. Äter trots svikande mage och nerver.
12.15 - väntar.
13. 30 - beskedet kommer att jag har gått vidare. Vågar mig på ett varmt innombordsflin. Äsch va fan jag tar ett till!¨
15.00 - dags för andra provet, en duett inprovisation. Går hyffsat men min magkänsla är lite otillräcklig. Får vänta på posten för att få reda på hur det gick.
16.30 - kniper en taxi med några medsökande och far ut till Kalax flygplats.
16.54 - får tag på billiga biljetter till ett flyg som lyfter om tjugo minuter. Gruvar mig lite eftersom jag är flygrädd.
17.07 - träffar min gamla löjtnant. Surrealistiskt och väldigt trevligt. Han hade sett mig på tv... landet runt.
17.18 - vi lyfter och jag kramar armstödet med fruktansvärd beslutsamhet.
18.30 - vi landar och hittar ut till bagaget.
18.51 - lär mig att jag åker med slkortet från arlanda och hem på en halvtimme.
19.30 - låser upp dörren och hittar en färsk pc-gamer.
19.50 - ringer elin i england och berättar om min dag.
Resten av kvällen är bara rusångor. Det har varit en bra dag, inte en dag för tidigt heller...
haha
