på spåret
Var på fest igår efter att ha betat sig igenom en dag med jobbkurt, personalmöte och sedan en arbetsdag... haha men det var roligt! Festen då? Jo jag tumlade dit utan alkohol och tänkte att det kanske var en tyst tillställning med popcorn och några gamla klasskompisar haha så fel jag hade.
Det var inflyttningsfest som de ska hållas. Mycket fullt folk och varma rum. Kändes nästan skönta att komma hem och däcka i sin kalla säng efteråt. Ja det är fortfarande kallt här inne.
Jag känner mig ostrukturerad och hoppandes som en dyslektisk författare på trampolin, nu men det får ni stå ut med.
Jag fick alkohol (tack Kristian och Nina) och jag fick en kväll där man kunde släppa lite tankar och tyngder. Behövde det, det snurrar lite väl fort här inne ibland och saker och ting har en tendens att tova ihop sig och bli oförnuftiga. Jag gillar förnuft. Så mycket att jag skulle kunna döpa en son till förnuffe.
På vägen till festen fastande tunnelbanan ca hundra meter från min perrong. Det låg en kille på spåret. Ojoj vad jag var grinig över att ett fyllo irrat sig ut och förstör för alla andra, självmord är så egoistiskt och hela den biten. Han levde ska ju poängteras alltså han hade inte blivit påkörd. Men med några timmars FÖRNUFT i baget kan man ju inte låta bli att skämmas över sin reaktion. Bli sur över en halvtimmes festande när det finns en så trasig man på spåret framför mig att han med alkohol och ett tåg tänkt stoppa alltihop. Jag blir så rädd inför den typen av tankesätt, när når man gränsen? Om mentalt lidande är subjektivt hur mycket krävs det för en individ att inse att det inte längre spelar någon roll? Att man tappar något värdefullt... eller att man aldrig får det?
Jag är också rädd för alkohol. Visst jag kan dricka mig full osv. Jag litar på mig för jag vet mina begränsnigar. Men så ser jag människor, fulla människor, som tänker samma tanke som jag. Om jag ser ut en tredjedel av de ser ut så har jag noll koll. Jag litar inte på alkohol.
Medan vi ändå behandlar ämnet tillit. Min hals... vårdcentralen måndag morgon. En dag då amputerar jag fanskapet och klipper bort halsen på mina polokragar.
Gud nu var väl allt väldigt synd och deppigt.
Låt mig skriva ett skämt som mikke skickade till mig på sms nyss : Fördelen med att sätta på en ko i näsan är att man blir slickad på pungen...
en tankeställare... tror jag
puss
Det var inflyttningsfest som de ska hållas. Mycket fullt folk och varma rum. Kändes nästan skönta att komma hem och däcka i sin kalla säng efteråt. Ja det är fortfarande kallt här inne.
Jag känner mig ostrukturerad och hoppandes som en dyslektisk författare på trampolin, nu men det får ni stå ut med.
Jag fick alkohol (tack Kristian och Nina) och jag fick en kväll där man kunde släppa lite tankar och tyngder. Behövde det, det snurrar lite väl fort här inne ibland och saker och ting har en tendens att tova ihop sig och bli oförnuftiga. Jag gillar förnuft. Så mycket att jag skulle kunna döpa en son till förnuffe.
På vägen till festen fastande tunnelbanan ca hundra meter från min perrong. Det låg en kille på spåret. Ojoj vad jag var grinig över att ett fyllo irrat sig ut och förstör för alla andra, självmord är så egoistiskt och hela den biten. Han levde ska ju poängteras alltså han hade inte blivit påkörd. Men med några timmars FÖRNUFT i baget kan man ju inte låta bli att skämmas över sin reaktion. Bli sur över en halvtimmes festande när det finns en så trasig man på spåret framför mig att han med alkohol och ett tåg tänkt stoppa alltihop. Jag blir så rädd inför den typen av tankesätt, när når man gränsen? Om mentalt lidande är subjektivt hur mycket krävs det för en individ att inse att det inte längre spelar någon roll? Att man tappar något värdefullt... eller att man aldrig får det?
Jag är också rädd för alkohol. Visst jag kan dricka mig full osv. Jag litar på mig för jag vet mina begränsnigar. Men så ser jag människor, fulla människor, som tänker samma tanke som jag. Om jag ser ut en tredjedel av de ser ut så har jag noll koll. Jag litar inte på alkohol.
Medan vi ändå behandlar ämnet tillit. Min hals... vårdcentralen måndag morgon. En dag då amputerar jag fanskapet och klipper bort halsen på mina polokragar.
Gud nu var väl allt väldigt synd och deppigt.
Låt mig skriva ett skämt som mikke skickade till mig på sms nyss : Fördelen med att sätta på en ko i näsan är att man blir slickad på pungen...
en tankeställare... tror jag
puss
Kommentarer
Trackback
