Annorlunda kul

Genrepet är kirrat och magen kurrar. Imorgon är det dags att skaka fram den föreställning vi smygit omkring på nu i tre månader. Det är något visst med dagen innan premiär. Som väntan inför Julafton nästan.

 Jag blir inte nervös längre. Sanning med modefikation, självfallet, men poängen är att jag känner ett lugn inför föreställningar fram till den sista sucken innan publiken börjar strömma. Då är det som om luften går ur mig och jag blir jätteliten. Svårt att hålla i saker och att andas. Haha men det är tur att det bara är då. För så fort som man kliver ut på scenen och känner tryggheten av de värmande strålkastarna då smälter allt det där bort och blir en bagatell.

Där föds man på nytt.

Gud va pretto.

Dö tönt.