Annorlunda kul

                                    
Jag är lite... förbannad.

Nej jag ångrar mig. Förbannad är ett svagt ord för den typ av okontrollerbar vrede som sjuder i mitt inre.

Det är det här med hundar i städer som är mitt problem. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja... Visst en hund kan fungera mycket väl i en storstadsmiljö. Allting hänger på ägarna. Varför man vill drassla med en hund på betong är ju för mig lite korkat men, fine, folk gör väl som de vill. Man är väl liberal.
Problemen uppstår när det dyker upp den typen av männsikor som är födda i betongen, lever i betongen och aldrig har lämnat betongen, känner att "en hund vore väl trevligt". Dessa missfoster till människor ser denna varelse som en schysst accessoar till den lilla lägenheten.
Saker de ser framför sig är en gullig mjuk boll som ger dem uppmärksamhet i parken och på pendelstationen. 

De fick min uppmärksamhet.

Det var inte något märkligt i övrigt som hände. Kallt, grått och snölöst - precis som alla andra dagar de senaste tre (läs eventuellet fyra) månaderna. Jag var inte heller i någon speciell sinnestämning, lite trött och hungrig. Som roligast har jag när jag upptäcker en ful duva. Haha den var så ful. Duvor är i regel inte vackra men den här jäveln såg ut som om något man hittar i botten på golvbrunnen i duschen. 

Medan jag står där och filosoferar i min egen lilla värld så känner jag något funktigt mot min sko. Jag slänger, med ett välriktat kast, ett öga mot detta som inkräktat på mitt dagdrömmeri. Vad jag finner är en hund.

Inte den stora burdusa modellen, nej den lilla riktigt gulliga varianten. I brist på annat har den valt att slicka ren min sko. Jag följer kopplet med blicken och förväntar att finna någon senil eller ointresserad människa i andra änden, men vad jag finner är sju resor värre.

Det står en man i trettioårs åldern och ropar och drar i kopplet för att få iväg hunden. Inte så konstigt tänker ni? Problemet är att han lyckas inte.
Denna fullvuxna människa står och säger fula saker till denna lilla oförstående tuss av hudhår och tunga. Hans "ryck" i kopplet liknar någon som försöker pimpla. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hunden väljer, förstås, att ignorera denna idiot till husse och istället fortsätta att kalasa på de härligheter min sko har att erbjuda. 

Jag skulle kunna ha sparkat iväg hundfan om jag inte tyckte så synd om den. Här har vi en människa som klart och tydligt inte har en blekaste aning om hur man hanterar en jycke och har i något svagt ögonlick ändå valt att införskaffa en sådan.

Om ni bor på landet: skaffa hund.
Om ni bor i stan och vill ha en hund: flytta till landet.
Om ni är en hund i stan åt en idiot till husse: slicka i ett eluttag.