Annorlunda kul

23.59 börjar biofilmen: The Bourne Ultimatum. Drygt två timmar senare lämnar vi (jag, isak med lillebror set) lokalen för att ta sig hem. Ganska trötta och adrenalinsstinna får vi för oss att leka agenter. Vi förföljer folk på stan, skuggar dem. Skickar konstiga meddelanden och springer onödigt fort genom trånga folkmassor.

Tunnelbanan till Odenpplan: Vi går upp och delar på oss i tre olika riktningar... Målet är en buss som lämnar hållplatsen om femton minuter. Jag står och oskyldigt läser en meny till en korvkisok när jag får ett telefonsamtal av Isak.

"gå fram till röd ljuset. stanna, vänta. gå över... nu. ser du paret på andra sidan?"

"lång kille och kjol?"

"ja"

"ja"

"följ efter dem"

Jag lägger på och börjar sakta närma mig dem bakifrån. Plockar upp mobilen och slår på filmkameran, filmar deras ryggar. Hinner gå ungefär hundra meter innan mobilen börjar durra igen i handen.

"vad?"

"avbryt, jag upprepar, avbryt."

"men jag har en fil.."

"AVBRYT"

Slänger på och drar mig hastigt innåt mot mittet av torget. Vad som helst kan ha hänt. Torget är hett. Jag börjar springa, fort. Nerför gatan i ett rasande tempo. Hoppar och skuttar som om någting brann (hörde efteråt att set försökte följa efter mig, men hann inte med). Isak ringer igen jag svarar i steget.

"kliver på rådmansgatan"

Isak hinner inte svara innan jag lägger på. Rusar fram till busshållplatsen och upptäcker att det är dryga fyra minuter innan bussen går. Plockar upp en svart tändsticksask som jag snott från en bardisk i oslo och tömmer alla svarta tändstickor i min ficka. I jackans vänstra bröst ficka ligger en gammal inplastad flourtablett som legat där så länge jag kan minnas, den hamnar nu i asken. Jag får ett krypterat meddelande från isak, de sitter på bussen. Jag skriver en text på min mobil om att ta asken och möta mig vid lägenheten, men jag skickar den inte utan låter den vara uppe. Kliver på bussen och letar mig bakåt. De sitter på platserna där barnvagnar ska stå. Jag ger ifrån mig min mobil plus ask och får en mobil av honom.  Något är inte rätt. Vi sitter tysta i dryga åtta minuter innan set reser sig upp och sätter sig bredvid mig. Där lägger han smidigt ner en mobil i min högra jackficka. Jag stoppar bussen en station tidigare än våran och kliver av. 

Bussen hinner inte börja rulla för än jag sätter av igen. Den här gången dubbelt så fort. Jag måste hinna till lägenheten innan de båda bröderna, något är fel! Avverkar de drygt femhundra meterna så pass fort att jag är framme innan bussen. Jag sliter upp dörren till trapphuset, rusar upp för trappan, fummlar med nycklarna i låset innan jag slänger mig in i en mörk lägenhet och låser låsen igen. 

Det är becksvart här inne. Jag smyger in i min hyresvärdsdel av lägenheten och kan genom hans titthål bevaka trapphuset. Min puls slår så hårt att jag är rädd att jag lämnar märken på dörren. Minutrarna går och ingenting händer. Mörkret omsluter mig och jag känner mig obehaglig till mods.

Plötsligt durrar mobilen igen. Han vill att jag ska tända och släcka lampan i mitt rum fyra gånger för att veta att kusten är klar. Någoning ÄR fel, men jag gör som han säger innan jag snabbt tar position vid dörren igen. Ytterliggare några minuter vandrar bort innan dörren på första våningen i trapphuset öppnas. De smyger upp för trappen, viskandes och pekandes... men också ovetandes om min närvaro. De ställer sig på varsin sida om dörren och drar sina låssas pistoler. Isak får en ide och testar nycklarna till låset vid den dörr som jag står och bevakar. Vi är bara några träcentimeter ifrån varandra och jag kan se målmedvetenheten i hans ögon... någon kommer dö ikväll... Jag spänner mig men nyckeln funkar inte, tur nog. Innan de återvänder till ursprungsdörren skickar jag ett sms som jag haft på stand-by:

"tittut du är död :) "

De båda bröderna läser smset och ser oroligt på varann. Sedan går de in i lägenheten. De smyger och jag hör dem sakta beta av rum för rum i våran del... men där är ju inte jag... Jag drar av min icke modemedvetna halsduk och låter den bilda en strypsnara i mina händer innan jag gläntar på dörren in till vår del av lägenheten. Det är fortfarande svart och jag kan höra dem i mitt rum. Tyst som ett spöke glider jag fram över golvet till dess att jag...

"dumdiddididum dididi dumdididid"

Isak har ringt sets telefon (den jag fick på bussen) och den börjar skrika i min ficka. Jag inser att spelet är förlorat så när de vänder om och skyndar ut i hallen så möter jag dem med en hastig rörelse och skriker rätt ut vilket resulterar i att Isak voltar bakåt och landar på rygg över min nytvättade tvätt och dammsugaren!




Sedan följde ett gott skratt och en liten insikt att leken ibland kan ligga väldigt nära under ytan...