Annorlunda kul

Man ser det inte på honom. För alla andra verkar han vara en av dem, en mitt bland alla andra. Han ser lugn och avslappnad ut i den trånga tunnelbanevagnen. Lite trött kanske för det är tidigt och lite irriterad kanske för det är så mycket folk att han tvingas stå. Men för ett otränat öga så är han ingen speciell eller märkvärdig alls.

För ett otränat öga.

Om man skulle se lite bredvid honom så skulle ens undermedvetna upptäcka något i ögonvrån. Det går som krusningar i mannens fasad. Han skälver men väldigt subtilt och elegant. Det är ingen frivillig kamp mannen för med sin kropp utan snarare en desperat och panikartad.

Någonting håller på att hända med mannen, någonting mannen tänkt beskämpa till varje pris.

Det är mäkta imponerande när man upptäckt det hela. Mannen ser helt oberörd ut och skulle kunna lura vilken turist som helst. Men har man varit där själv... Har man varit där i den trängda situationen förr ja då känner man igen signalerna. Även om just detta exemplar sätter upp en mäktigt subtil föreställning.

En tår letar sig ut från vänster ögonhåla och ansiktet börjar sakta spela upp till den melodi som kroppen spelat de senaste minutrarna. Det är nära, väldigt nära faktistk. När den första garden sänks faller resterande skyddsmurar enkelt som ett korthus.

Ansiktet förvrids till en vanställd grimas och två snabbt ventilerade inandningar senare exploderar nysningen i vagnen.

Tystnad.

Mannen ser bortgjord ut. Som om han förlorat något värdefullt. Han kan inte känna sig aslappnad trots att spänningarna släppt.

Han förlorade mot sig själv.