Typ sist i yatzy VM i helgen...
Så livet rullar på. Som en obeveklig tärning utan sidor. I sin ständiga jakt på ettor, tvåor, treor, fyror, femmor och sexor - så upptäcker man knappt att man har hunnit bilda par, fixat till ett tretal och kanske även en fjärde om man så önskar. En del måste stryka någon av de stegar man klättrar på genom livet för något annat. Alla verkar lyckas med att skaffa en kåk tillslut. Även om sannolikheten är högre för stegen än en bra kåk så ligger det en ingrodd trygghet i kåken. Som ett socialtfängelse tvingas vi mentalt alltid välja den framför stegen.
Sen har vi yatzyn. Hur ofta händer det? Hur många gånger måste man inte spela livets spel för att få uppleva den där gången då miraklet sker? Så sällsynt och ovanligt. I princip en myt. Ändå stryker vi aldrig den chansen. Den lilla, lilla chansen till något annat, något mera värdefullt. För vad är det för poäng annars? Om spelet heter livet så skulle man ju aldrig välja bort det? Yatzyn är anledningen. Den är meningen och det gudomliga i ett. Oavsett värde på tärningarna så blir lyckan en konstant variabel. Ett övermäktigt värde.
Vilket spel spelar vi om vi aldrig tillåter oss möjligheten till det omöjliga?
Men i en värld av yatzy så sker saker och ting enligt regler. Regler som låter oss spela tillsammans. Har det alltid varit samma regler? Ingen aning, men jag tror att de regler vi spelar efter idag är de som alla tidigare deltagare stångat sig fram och blodat ner i omgång efter omgång. Är det rätt regler? Det vet vi ju inte förrens vi spelat klart.
Men ska inte fundera så mycket. Allting rullar på ändå. Skulle man fastan någon stans efter vägen så kommer alltid chansrutan att finnas där. Som en påminnelse att man kan starta om, inget är gjutet i sten.
Inse att det kanske inte är så dumt att kasta bort livet...
alea iacta est
